Alltså.. Nä nu får det räcka!!!

Vad håller hon på med! Detta är ju ren tortyr! Var är livskvalitén??

Vi snackar godisstrjk. Eller ja, blev drastisk med kompisen S och beslöt oss att helt sluta med sockret. Kanske nödvändigt men nu känner jag att mina mindre goda sidor i mej fått övertaget och jag bara MÅSTE få choklad, salmiak, tårta, choklad, glass, choklad, kakor och choklad. Och endast tre veckor har gått....

Kan jag ens få lite kladdkaka med en liten klick polkagrädde? Bara lite??

Och vad lade vi i potten då? 500 euro skulle man kunna tänka sej men näpp! En tripp till Sverige, loppis i Luleå i höst. Och så kan man ju fråga sej; Vad är loppis och ikea när man kan uppnå de himmelska chokladskyarna för en liten stund.....

Kom igen Lena, kämpa på! 

Ta en morot....

It's all coming back to me

För några dagar sen lyssnade jag på Linn Jungs sommarprat på ylekanalen. Ikväll lyssnade jag på den igen och det var då allt kom över mej. Min egen förlossning för snart sju månader sen. Varje morgon jag vaknar och ser vår lilla troll, och varje kväll när jag lägger mej brevid honom känner jag en sån oerhörd glädje över att vi faktiskt lever och mår bra, han och jag. En dag ska jag skriva ner allt som hände, en dag ska jag återuppleva de mest hemskaste dagarna i mitt liv för att bli kvitt det som lämnat kvar, men inte än. Jag har varken kraften eller orken. Bilderna från sjukdomstiden är sprängfyllda med känslor och vissa stunder klarar jag inte av att titta, medan vissa dagar kan jag sitta och se bilderna gång på gång. Också en läkningsprocess, tänker jag. Så, här presenterar jag mina mest privata bilder. Titta eller blunda. Eller kisa som jag gör.

Här, alldeles splitterny! Glädjen är total och vi har nu TRE pojkar att älska! 

Första mötet. Storabröderna är alldeles saliga. -Hur långa skidor ska vi skaffa till bebisen, undrar Alfons.

Här är Emil fem dagar gammal och vi har inte setts på fyra dygn, förutom de tio minutrarna jag fick hålla honom när jag låg på intensivavdelningen. Här har jag en CVK i halsen och syre i näsan. Jag kunde inte gå, orkade inte prata och hela min kropp är svullen och buken full av vätska. Grät störtfloder när nya kanyler skulle sättas varje dag och mina blodådror gick sönder gång på gång. Huden är rödfläckig och randig, händerna bränner och fötterna liknar en elefants.

Dag sju och jag har börjat gå med hjälp av en evaställning. Det var inte lätt att manövrera droppställningen, en baby och eva, samt att försöka hålla reda på min kateterpåse så prydligt hängde på gåställningen.

Skönt att ligga i pappas famn.

Emil ligger och beundrar sin vackra mor...

Han var som tur, för det mesta, lugn och gosig men det gjorde ont i en mors hjärta att inte kunna sköta sitt barn själv. Kunde inte byta blöjor eller mata honom. Vi låg för det mesta och tittade på varandra, sov brevid varandra och njöt av att vi kommit så långt...

Livet segrar och jag börjar känna mej starkare. Här kommer jag ihåg att jag fortfarande hade feber, men jag orkade sköta mitt barn mera för varje dag.