På allmänhetens begäran

Hej å hopp!

Sovande barn och Ernst på teven! Nu är det gott att vara. Kaos i huset och julpyntet på skiten bara. Nä, vet ni, jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Två senaste kvällarna har sönerna haft julfest på skolan respektive förskolan och det var ju underbart! Härligt att se barnen så ivriga och full av julglädje. Jag är så stolt! Baksidan av detta, kombinationen av sena kvällar, fullmåne och min andra hälft som har jobbat nattskifte hela veckan gör mej mera till en gapig ilsken mamma än en snäll och hjärtegod mor. Usch vad jag skäms. Kommer INTE att få julklappar i år. Mellersta sonen, han som kläcker ur sej en massa påhittigt sa häromdan med tindrande ögon: -Mamma, om du annars inte duger till så mycket så dina limpor duger nog! Han kanske tycker också att det varit lite mycket gnabb och tjat den sista tiden.

Idag var jag ute på julshopping med min man. Det händer inte så ofta varken julshoppandet eller tumis med min man och väl inne på restaurangen diskuterade vi året som gått och livet som bara händer runtomkring oss. Kunde bara konstatera att detta år har varit tung, jobbig, ledsam men fin på samma gång. Skulle gärna vara utan de jobbigaste stunderna men samtidigt så har det gett oss så mycket. Och vet ni, jag har fått så fina vänner och nya bekantskaper. Det vill jag inte vara utan. Nog svamlat, känner att Ernst behöver sällskap så jag ska slänga mej på soffan. Slow living, ni vet. ;)

Ta hand om er! 

Kram!

Hej världen, här är jag! Har just ätit fisksoppa med mina händer (och tår. Nästan) och några äppelbitar. Just idag försöker jag hålla mamma extra sysselsatt, tycker hon har blivit lite försoffad. Jag pillar lite i kontakterna, tuggar fjärrkontrollen och stoppar i mej lite småsten och löv i grovköket för det är ju lite kul när mamma måste avbryta sitt jobb.

De senaste dagarna har jag börjat sjunga. Älskar när det spelas musik i radion, då sätter jag mej på köksgolvet och sjunger högt! fast ännu bättre är det nog när pappa tar fram gitarren. Då får jag vara med och plinga lite också!

Idag vid matbordet blev mamma alldeles till sej av lycka, jag tecknade "gott" när jag åt. Men fattar inte varför mamma alltid frågar var lampan är!! Vet hon inte själv?! Börjar stackarn vara glömsk? Kanske jag ska låta henne sova om nätterna så hon börjar komma bättre ihåg... Nåja, det om det. Nu ska jag söka min napp och krypa upp i mammas famn. Ha så gott!

H. Emil

Alltså.. Nä nu får det räcka!!!

Vad håller hon på med! Detta är ju ren tortyr! Var är livskvalitén??

Vi snackar godisstrjk. Eller ja, blev drastisk med kompisen S och beslöt oss att helt sluta med sockret. Kanske nödvändigt men nu känner jag att mina mindre goda sidor i mej fått övertaget och jag bara MÅSTE få choklad, salmiak, tårta, choklad, glass, choklad, kakor och choklad. Och endast tre veckor har gått....

Kan jag ens få lite kladdkaka med en liten klick polkagrädde? Bara lite??

Och vad lade vi i potten då? 500 euro skulle man kunna tänka sej men näpp! En tripp till Sverige, loppis i Luleå i höst. Och så kan man ju fråga sej; Vad är loppis och ikea när man kan uppnå de himmelska chokladskyarna för en liten stund.....

Kom igen Lena, kämpa på! 

Ta en morot....

It's all coming back to me

För några dagar sen lyssnade jag på Linn Jungs sommarprat på ylekanalen. Ikväll lyssnade jag på den igen och det var då allt kom över mej. Min egen förlossning för snart sju månader sen. Varje morgon jag vaknar och ser vår lilla troll, och varje kväll när jag lägger mej brevid honom känner jag en sån oerhörd glädje över att vi faktiskt lever och mår bra, han och jag. En dag ska jag skriva ner allt som hände, en dag ska jag återuppleva de mest hemskaste dagarna i mitt liv för att bli kvitt det som lämnat kvar, men inte än. Jag har varken kraften eller orken. Bilderna från sjukdomstiden är sprängfyllda med känslor och vissa stunder klarar jag inte av att titta, medan vissa dagar kan jag sitta och se bilderna gång på gång. Också en läkningsprocess, tänker jag. Så, här presenterar jag mina mest privata bilder. Titta eller blunda. Eller kisa som jag gör.

Här, alldeles splitterny! Glädjen är total och vi har nu TRE pojkar att älska! 

Första mötet. Storabröderna är alldeles saliga. -Hur långa skidor ska vi skaffa till bebisen, undrar Alfons.

Här är Emil fem dagar gammal och vi har inte setts på fyra dygn, förutom de tio minutrarna jag fick hålla honom när jag låg på intensivavdelningen. Här har jag en CVK i halsen och syre i näsan. Jag kunde inte gå, orkade inte prata och hela min kropp är svullen och buken full av vätska. Grät störtfloder när nya kanyler skulle sättas varje dag och mina blodådror gick sönder gång på gång. Huden är rödfläckig och randig, händerna bränner och fötterna liknar en elefants.

Dag sju och jag har börjat gå med hjälp av en evaställning. Det var inte lätt att manövrera droppställningen, en baby och eva, samt att försöka hålla reda på min kateterpåse så prydligt hängde på gåställningen.

Skönt att ligga i pappas famn.

Emil ligger och beundrar sin vackra mor...

Han var som tur, för det mesta, lugn och gosig men det gjorde ont i en mors hjärta att inte kunna sköta sitt barn själv. Kunde inte byta blöjor eller mata honom. Vi låg för det mesta och tittade på varandra, sov brevid varandra och njöt av att vi kommit så långt...

Livet segrar och jag börjar känna mej starkare. Här kommer jag ihåg att jag fortfarande hade feber, men jag orkade sköta mitt barn mera för varje dag.

Nya chefen!

Brahmatuppen Kalifen väntar på sin flickvän Kafka som kommer från Jeppis.

TGIF

Eftersom gårdagen såg ut såhär:

Oh my God!

Gjorde det inget att jag fick sovmorgon och vaknade till synen av denna:

So cute and he knows it! ;)

Mitt goda humör...

....fick platt fall efter ett telefonsamtal från HVC't. Bakterieodlingen visar fortfarande tre plussar för den armadagars skånes a-streptokock som tänkte kosta mej livet för fyra månader sedan. Inte undra på att min hals varit så röd och svullen. Nu är det inte bara jag som ska behandlas, utan HELA familjen inklusive lillsonen. Googla googla kolloidalt silver, ringa telefonsamtal, konsultera akupunktören, söka telefonnummer till homeopaten, NU ARMADAGAR ska bakterien bort!!

Snälla snälla Itella posten, lägg ett tjockt kuvert i min postlåda med mina beställda böcker. Det behöver jag nu. Chåkladtimmarna är inställda, nu är det vattenglaset istället. Och den goda boken får man hoppas.

Nåh, värre kunde det vara, jagmenar, vad hjälper det att jag sitter här och tycker synd om mej själv. Det kunde vara så mycket värre. Upp med hakan, torka tåren och fortsätta kämpa. No vaal he teråv! :)

Tisdag on my mind

Och vad händer hos oss? Tjaa....det vanliga! Utöver det vanliga så har vi haft dop, Emil Carl Uno började han officiellt heta. Fint väder, fina gäster och fina faddrar! Syster Mia med sambo Giuseppe och min väninna Anne-Maj och hennes man Sebastian antog fadderskapet.

Varmt har det varit! Vi har svettats ikapp med hönsen som legat under bärbuskarna och flåsat. Kaninerna har legat på sidan och flämtat och vi flyttade ner från ett 28 gradigt sovrum till gästrummet där det bara är 25 grader. Barnen har hängt vid simstranden med kusinerna och jag har försökt underhålla en knarrig och svettig beibi som vägrat sova dagtid.

Äldstingen har gått ut första klass med jättefint betyg och det firade vi med en jätteglass på Maggies. Jättegott och jätteont i magen efteråt. Glassen var tydligen inte sådär jättelaktosfri...

Vår lilla lillbebis blir snart 5 månader och det känns som att jag inte hinner med i alla svängar. Vad livet lärt oss nu sen han föddes är att ta vara på tiden. Carpe diem tror jag att det heter, fånga dagen. Jag fångar dagen varje dag, lever i nuet, njuter av stunden för det är NU man ska ta vara på den, livet alltså. Det tog bara liksom tio år och tre barn för att komma fram till det. Men nu har jag kommit dit. Jag lärde mej den hårda vägen att vara tacksam. Tack! *och så ska det vara ett hjärta här då*

Söta dagar vad man kan vara söt!

Lördag

NU börjar jag smått tro att livet segrar! Käkar fortfarande antibiotika men minstingen och hans äldre broder har avslutat sina. Spenderat ett dygn på barnavdelningen med Emil förra veckan, han var lite för liten att drabbas av influensan, bronkit och öroninflammation tyckte vi... :(

Emil har funnit tjunsningen i att sova ute i vagnen och efter tre timmar ute på terassen fortsätter han dra timmerstockar inne på soffan. Skönt, tycker båda han och jag.

Syster ringde och ville prata med en tjugonåntingåring. Jag förväntas bli vuxen imorron. Har inga större förhoppningar om att någonsin bli det, alltså vuxen, men ibland måste man väl låssas åtminstone! :)

Jahajaha. Blir väl att dra upp pajtan, minstingen vaknar från sin skönhetssömn.

Over and out från blåa huset!

Detta har hänt....

Idag har vår lilla kille bott två veckor i blåa huset. Han föddes 15.1 klockan 06.57 med raketfart och hela förloppet tog endast 1,5 timmar. Det var den abslut bästa förlossningen jag varit med om. Lyckliga blev vi småningom flyttade från förlossningssalen till avdelningen och jag mådde som en prinsessa! Den känslan varade ett dygn, min värld rasade ihop och jag kommer att uppleva de mest skrämmande och jobbigaste dagar jag någonsin gjort. Idag är jag tacksam. Tacksam för den vård jag fick på intensiven och på bb. Tacksam för den vård vår beibi fick på keskola och mest tacksam är jag över min familj! Jag har haft turen att gifta mej med världens bästa man och pappa till våra pojkar.

Jag återhämtar mej sakta men säkert. Nån dag förstår jag varför detta hände mej och något stort och fint ska komma ur detta.

Dagen D

Så det är idag bebisen ska komma står det i FPA's papper. Nå, våran bebis är inte av samma åsikt. Har varit startklar i tre veckor nu och det börjar minst sagt kännas segt. Den senaste veckan har jag legat nattetid i sammandragningar men dessa har avtagit och jag har känt mej lika snopen varje morgon jag stigit upp. Varje kväll har jag tänkt samma tanke; INATT åker vi till bb. Men sidu nej.....

Lovade dyrt och heligt K på mödrarådgivningen att jag INTE kommer att komma på besök imorgon. Får nog ta skeden i vacker hand och bila iväg till Krombi city efter att sonen åkt till skolan. Har inte behövt gå över tiden med mina större gossar, de har förstått att inte dra ut på tiden. Denna lilla kvicksilver till baby tycks trivas bra...alltför bra.